Så, sista dagen i SM på Anderstorp 2012. Men jag följer vanan och börjar med lördag kväll. Eftersom avgassystemet på bussen gick av på vägen ner så behövde jag laga det inför hemresan, dvs var det dags att plocka fram mina bästa MacGyver-förmågor. 1 Fanta-burk, 20m aluminiumfolie, najtråd och två slangklämmor låg framplockade och patienten, bussen, stod redo i depån. Tack och lov gick den biten av avgassystemet precis vid sidan av bussen, eftersom jag inte hade med någon domkraft. Reservhjul har jag dock alltid med...
Nåja, burken klipptes till och lades innerst för att skydda folien och utanpå lindade jag 15m folie, jag skulle ha lindat upp alla 20m, men det var inte så roligt som jag hade trott, så jag gav upp efter femte gången folien gick av. Ytterst lindade jag in paketet i najtråd och låste fast det i ändarna med slangklämmorna. Jag kände mig ganska nöjd när betraktade mitt verk, nu skulle jag ju slippa köpa en till bit till avgassystemet just nu iaf, det där skulle ju säkert hålla längre än det mesta annat på bussen. I slutändan hoppas jag verkligen att jag hade fel i den gissningen!
Nåväl, lite promenad på det och sen kröp jag ner i sovsäcken.
En blinkning senare, som var i drygt 7,5h visade det sig, så tittar jag ut och ser att det regnar! Underbart! Men man ska inte ropa hej för tidigt, så jag åt frukost, strosade lite, tittade på prognoserna, fyllde på luft i regndäcken och när det var en timme kvar tog jag beslutet, det blir wet race på kvalet, så jag böt hjul lite raskt och förberedde utrustningen. Vissa har regnhojar, jag har ett par regnhandskar... Jag var dock fullt övertygad om att det skulle ske ett sällan skådat mirakel, så att vädret skulle slå om och ge torr bana till kvalet, men regnet höll i sig.
Nåväl, tid för utsläpp närmade sig så jag rullade ut mot bandepån, men jag hade en känsla av att något inte var helt rätt, hade jag glömt något nu igen? När jag ser wet race-skylten slår det mig, pluggarna! Jag hoppar av hojen och börjar fippla, när jag ser att jag glömt sätta tillbaka vikterna på framhjulet. Dom lossnade i bussen på vägen ner. Hmm, Mossberg är Mossberg, men inte skulle han väl av psykologiska skäl sätta på ett halvkilo bly på framfälgen? Nej, dom satt där av en anledning. Helvete! Så fort har jag aldrig kört till mitt tält utan att köra för fort. Upp med hojen på stödet, slet pluggarna, silvertejpade fast silvertejpsbiten med vikter på och drog ut på kvalet, med en puls som var långt ifrån lugn och fin.
Ut på banan och försökte känna på fästet lite, att växla ner tidigt efter långrakan gav härligt svajande sladdar, men efter några varv vågade jag gå på hårdare och hårdare. Jag började till och med komma ikapp folk, och i yttern på Karusellen kör jag om en kille, precis som dom snabba killarna gör! Nu ska jag vara lite censurerad, det kan ju vara känsliga personer som läser det här, men det var inte bara hornen som hårdnade av den känslan! Jag var hög som ett hus när jag rullade ut på start och mål med rullen i botten, jag var verkligen in the zone!
Det var lite svårt att se var man åkte i regnet, jag fick köra som Burt Munro i The worlds fastest Indian, med huvudet ovanför kåpan, annars immade allt igen. Att köra motorcykel med bröstet på tanken och gamnacke är en... ...intressant upplevelse. Min naprapat kommer att skälla på mig, fast han blir ju inte arbetslös. Att se är bra dock, det blir så konstigt när man åker igenom vattenpölar i 200 med fullgas, hojen studsar lite epileptiskt och motorn slår mot varvstoppet, tills det greppar igen, då studsar det en del också.
Efter nått varv närmar sig en annan hoj framifrån, och till slut ser jag att det är Lena! Hon kör ju grymmefort i vanliga fall, och nu blåste jag förbi, bara sådär liksom! Och så säger dom att det är fel att mannen kommer före kvinnan? Jag mös gott i hjälmen jag. Jag brukar ju bara köra så få varv som möjligt på kvalet, jag kommer ju sist i starten iaf, och sparar hellre hoj, däck och mig till racet, men nu körde jag hela passet för att det var så förbannat kul i regnet! Tionde man på startgriden blev jag, jäklar vad jag mös när jag mumsade i mig lunchen!
Tyvärr blev det sk finväder till vårt race, så slicksen åkte på, nyvänt bakdäck och allt, pluggarna i båten åkte i och lagom mängd soppa hälldes i tanken. Nu var det bara att sitta och vänta tills det blev vår tur. Fast för att fördriva tiden började jag riva förläggningen så smått.
Vis av gårdagens missade warm up så stod jag vid utsläppet i goooood tid, men lik förbannat var det något som malde i huvudet. Vad hade jag glömt den här gången? Hmm, hjälmen var på, handskarna var på, skinnställ och ryggskydd likaså, jag hade till och med kommit ihåg stövlarna. Jag beslöt mig för att det var hjärnspöken. 3s innan startern sänkte röda flaggan slog det mig, jag hade ju inte kollat lufttrycket sen jag vände bakdäcket! Just då kändes det som ett rätt dåligt beslut att ta omvägen förbi tältet, rent spontant, så det var ju bara att gilla läget. Men eftersom jag är smått lat, och det tar evigheter att pysa ur luft med lufttrycksmätaren så brukar jag fylla rätt exakt från början. Dessutom kör jag så långsamt att nått hekto hit eller dit knappast spelar någon roll. Jag bestämde mig för att jag skulle glömma det efter några varv och köra fort ändå, lite humlevarianten ni vet.
Så, starten gick, och i första kurvan hade ungefär majoriteten av dom som startade bakom mig kört förbi, nackdelen med att starta långt fram. Efter några varv körde Jan Odeskog om mig, och jag tyckte att det verkade dumt, så jag hängde på, han skulle köras om, punkt! Nu visste jag ju inte att det var han just då, men han skulle ändå köras om. Vi kom ikapp Anneli, som efter ett tag bröt och gick i depå. Här såg jag min chans, jag misstänkte att Jan skulle köra lite långsammare utan någon att jaga, och till slut bromsade jag mig om honom efter långrakan. Vi låg jämsides länge, rent chickenrace, vem skulle hålla stumt längst och bromsa sist? Eftersom Jan insåg att jag både är envis och van att krascha så lät han mig köra om, jag låg ju dessutom till höger om honom, så han kom ingen vart. Fast nu hamnade jag ju i det där tomrummet, ingen framför att jaga. Det straffade sig på sista varvet, när han smög sig förbi på innern precis före mål. Förbannat kul race blev det dock med lite kamp, om sjuttonde plats. Men, jag hade snabbare varvtid än honom, viktigt det där!
Så, då var det roliga slut för den här gången. Bara att riva ihop det sista, mosa in det i bussen, och rulla dom 40 milen hem. Med viss sorg. Visst, mina race-insatser var inte mycket att hänga i granen, men jävlar va kul det hade varit! Att snacka med alla möjliga i depån, folk som såg min skylt och kom fram och sa hej (tack för hjälpen med tältet K-Man), racingen, stämningen, den glade norrmannen i publiken och alla andra, ingen nämnd och ingen glömd! Alla ni är en del av konceptet!
Med drygt 10 mil kvar stannade jag och vattande en buske. Jag passde på att kolla lagningen av avgassystemet, och självklart hade det blåst hål i folien.
Nu ska jag egentligen ha en massa finurliga ursäkter för varför jag inte kapade PB med flera sekunder och körde herrejössesfort. Men det krassa är nog att det inte blev bättre än såhär, med jävligt ont i benen och halvt spyfärdig efter halva heatet är det svårt att köra fort. Jag väntar med spänning på provresultaten, och magnetkameraundersökningen igår. Sen får vi se vad det resulterar i. Men just nu ligger fokus på LMS KM1 på Sviestad nästa vecka! Och då jävlar... :)