När mörkret la sig över banan strosade jag runt och bara njöt av stämningen. Längst upp på läktaren såg jag hela banan, och jag kände att jag var på rätt ställe. Jag var hemma, iaf själsligt. Men det hade varit en lång dag, och den uppblåsta madrassen i bakluckan på bussen lockade.

Lördag morgon, solen sken och jag sniffade i mig den säkert otroligt hälsosamma doften av bluddrande hojar, soppa, diesel och nykokt kaffe. Första varven kändes lite yxiga, men snart kom flytet, och jag kände att allt stämde. Varvtiderna sjönk, och jag började köra om istället för att bli omkörd. Men så, efter lunch, hände det som inte fick hända. I depåkurvan kom ett släpp, men jag kände att det skulle reda ut sig så jag satt kvar, och det såg ljust ut, men returen gick inte att hejda. Vips låg jag och kramade hojen, med benet väl fastkilat under. Jag gled sämst så hojen gled ifrån mig, och så var allt stilla. Det kändes helt ok, lite öm i foten bara, men jag satt mitt på banan, med ryggen mot kurvan och det kom hojar på bägge sidor i full fart. När det lugnade ner sig reste jag mig upp och insåg att vänsterfoten inte gick att gå på. Efter att ha stått vid däcken i innerkant en stund så hoppade jag ut och hämtade hojen, den låg farligt mitt på banan. Det hade varit riktigt tråkigt om någon hade kört på den och gjort sig illa.

Passet är avblåst och Fiver tyckte att det vore enklare att ta ut hojen i glipan i staketet i innerkant, så jag får efter lite bråkande igång hojen, och gör min första offroad-körning med R1’an, genom några grävda hål, med trasig fot och ingen frambroms...

Sjukvårdarna tyckte att jag för säkerhets skull borde åka å röntga foten, sagt å gjort. Jag tyckte dom var lite petiga, men för att göra dom till lags for jag till sjukhuset. På sjukhuset i Värnamo fick jag beskedet att tre ben var av i foten, och att jag skulle förberedas för operation. Sagt å gjort, vid 22-tiden på kvällen blev jag nerrullad i källarn, och ipumpad en massa roliga saker, och vaknade med en spik i foten och en mindre raceig gipsstövel. Inte riktigt som jag hade planerat...

Dan efter kom tjejen ner och hjälpte mig att lasta bussen och köra hem till Stockholm igen, så kl 02 på måndag morgon var jag äntligen hemma, bara sådär 28 timmar försenad.

Antagligen är jag dum i huvudet som betalar dyrt för att få göra av med ännu mer pengar i form av soppa å däck, lägger ner många manveckor i garaget och i bussen, riskerar att göra illa mig och köra sönder min motorcykel, men jag kan inte komma på något som skulle kunna ge mig mer tillbaka för dom pengar jag investerar!

Stort tack till Racesetup och Fiver som tog hand om mina grejer i depån, och Christina som hjälpte mig att komma hem! Självklart stort tack till personalen på Värnamo sjukhus också som tog hand om mig när jag kom in!